1.

Vad ska man tro på om man inte kan tro på kärleken? På Gud? Nej, Maj-Britt kände en stigande skepsis mot det mesta i sin omvärld. En sak var att skilja sig för att man inte kommer överens, eller för att man växt ifrån varandra. Men att behöva skilja sig för att ens patetiska ursäkt till make lämnat henne för en yngre, blondare, yppigare och fastare version av kvinnosläktet föreföll dels så oerhört absurt och kränkande, och dels så förbannat klyschigt. Trots tidigare farhågor hyste hon ju ändå någon sorts förhoppning om att just deras relation, just deras förhållande, ja just deras liv skulle vara annorlunda. Att den glädje och tacksamhet över kärleken som giftermålet 22 år tidigare manifesterade skulle göra sig ständigt påmind i vardagens göromål, i lördagskvällens flaska rödvin, i kärleksförklaringar i form av en favoriträtt eller vikta skjortor. I evighet amen.

Maj-Britt hällde i sig den sista skvätten av det kalla, bittra kaffet (hon hade börjat köpa mörkrost från Afrika för att känna sig lite mer levande) och grimaserade länge åt eftersmaken. Hon tappade upp vatten i diskhon och la ner frukostdisken. Just som hon skulle börja skölja äggresterna från omelettpannan, började tårarna rinna. Sakta skakade Maj-Britt tyst och förtvivlat över diskbänken medan tårarna blandades med vattnet fullt av kaffeavlagringar, äggpartiklar, filfragment, kaviarklickar och citrusdoftade diskmedel. Det var egentligen första gången det på allvar sjunkit in sen han drog. Den jäveln. Hon lutade sig mot skafferiskåpet och hasade långsamt ner, ända tills hon satt på huk på den hemvävda trasmattan på köksgolvet. Lägenheten var plötsligt enorm, alldeles för stor, för dyr, för tyst, för många minnen, för många bilder av hur han ligger med 25-åringar i deras Hästensäng. Överallt dessa 25-åringar, hela lägenheten är fylld av dem, de stönar och frustar och skriker och vibrerar, och han är överallt, tar på dem, viskar i deras öron, smeker dem, älskar med dem som han aldrig älskade med henne.

Maj-Britt kände hur ledsamheten och bitterheten började få sitt utlopp, och hur dessa destruktiva och förnedrande förnimmelser sakta men säkert började bytas ut mot primala och instinktiva känslor som aggression, ilska, hämnd, styrka. Hon blev först arg på sig själv – ”hur FAN kunde jag vara så korkad?” – och efter några välriktade handflator mot sitt gråtsvullna och fuktiga ansikte, uppfylldes hon av någonting annat. Hon torkade kinderna, reste sig upp, borstade av sig och gick fram till kökets bortersta del. Hon fingrade förstrött omkring sig, hennes mun putade medan hon funderade, hennes ansikte blev varmare, torrare, och blodet i hennes ådror fick ny fart. Hon drog sakta upp den största och mest potenta kniven hon kunde hitta ur sitt fack i knivstället, smekte den, beundrade den, kände hur vass den var, hur vacker den var. Hon testade att stoppa ner den mellan bältet och de stentvättade jeansen, och kniven låg tätt mot hennes rundade höft, nära hennes ljumskar. Den var stor, skräckinjagande, blänkande, och ingav Maj-Britt en känsla av styrka, av makt. ”Ingen ska få trampa på mig mer”, mumlade hon medan hon gick ut i sovrummet. Ett leende började spricka upp i hennes av sömnlöshet och självförakt fårade ansikte.

2.

Den natten låg Maj-Britt länge vaken och planerade. Hon var inte nervös eller rädd, men hon skrattade för sig själv, skrek in i kudden, drog sitt hår i frustration och grät av utmattning om vartannat. När hon till slut lyckades sova hade hon bestämt sig på riktigt. Hon sov en trygg, djup och drömfri sömn, utan att störas av varken morgontidningen, ungdomarnas skrålande utanför fönstret eller städmaskinerna nere på gatan. Hon hade bestämt sig. Bestämt sig för att man inte behandlar Maj-Britt Enochsson på det här sättet. Bestämt sig för att man inte tar Maj-Britt Enochssons man ifrån Maj-Britt Enochsson ostraffat. Bestämt sig för att livet kanske inte var slut ännu trots allt. I alla fall inte hennes.

3.

Nästa dag var en strålande dag. Solen sken, fåglarna sökte uppmärksamhet och Tomas Ledin saknade någon i skvalet från köksradion. Efter en lång och avslappnad frukost med mycket fullkorn, grönt te och frukt, kopplade Maj-Britt upp sig på Internet och började söka. Hon skrev ut allt hon kunde hitta om sin före detta make och hans nya älskarinna. Adresser, mobilnummer, kartor, inlägg på diskussionsforum, ja till och med en artikel ur en lokalblaska från Jönköpingstrakten där Hon står och poserar glatt tillsammans med andra imbecilla dagdrivare ur den lokala studentkåren. Maj-Britts vrede kände inga gränser, och hon spontanhögg den svartvita utskriften elva gånger, så att flisorna ven från det gedigna furuskrivbordet, innan hon sansade sig, stoppade undan kniven och tryckte ut en ny utskrift.

Allt material hon fick fram hade ett ändamål. Hon visste bara inte riktigt vilket. Alla papper katalogiserade hon varsamt i två olika mappar – en för Henne och en för Honom. Dessutom förde hon anteckningar i ett separat dokument över de fynd hon tyckte vara relevanta, till exempel ”Hon: plats 864 i Tjejtrampet 2001” eller ”Han: framröstad till månadens medarbetare i juni 1998”. “Tacka fan för det”, mumlade hon, “vem är inte på semester i juni”?

Efter 23 år som administrativ sekreterare på det lokala sågverket hade Maj-Britt slutligen blivit sjukpensionerad för något hon knappt minns längre, men det handlade visst om värk, leda, nedstämdhet och sömnsvårigheter. Maj-Britt hade helt enkelt blivit utmattad och samtidigt utmanövrerad, ersatt, uppdaterad, pantad, utbytt. Nu som då, såväl i arbetet som i sängkammaren. Och vad gör man när man inte har något att göra, när man lever med en otrevlig och självupptagen tupp som man aldrig riktigt vet vad han egentligen håller på med? Jo, man blir bitter, ledsen, självdestruktiv och undergiven. Och istället för att prata om saken, är det klart att den lillpitten packar sitt skit och drar.

Men den administrativa sidan hos henne fanns alltså fortfarande kvar. ”Det är slut på gnället nu” tänkte Maj-Britt medan hon fingrade på den flottiga och av årens nötningar mot huden missfärgade vigselringen som hennes älskade före detta make lämnat efter sig. ”Det här ska han få äta upp” viskade hon och knöt näven om ringen.

4.

Det var redan eftermiddag när Maj-Britts lättkörda Toyota svängde in på Stensundsvägen och stannade framför hus nummer 32. Sommarsolen värmde skönt, men vägdes upp av en svalkande eftermiddagsbris som fick hennes papiljottlockiga hårsvall att plikttroget resa sig mot den klarblå skyn, som om det blivit tillsagt att göra det.
Hon stängde bildörren och kisade mot huset för att se om hon hamnat rätt. Hon gick försiktigt över gatan och in på 32:ans lilla grusgång fram till porten, som omgärdades av två små bänkar med sittplatser, några plastkrukor med färsk jord i, en kvast, en spade och ett par trädgårdshandskar. Hon ringde på dörrklockan och fingrade nervöst (men med en uppstudsig min) på mappen i sin hand.

Dörren öppnades, och vädergudarna blåste till en smula extra på Stensundsvägen så att löven virvlade runt då Linda Lovén uppenbarade sig i dörröppningen. Hon bar en gammal, vit t-shirt och ett par slitna, blå Levi’s jeans. Hennes bröst var… uppkäftiga, fulla av förakt inför deras betydligt mer väderbitna konkurrenter på andra sidan dörrposten.

– Jag har väntat på dig, sa Linda.

– Jaså det har du?, sa Maj-Britt.

– Ja, tänka sig att det har jag, sa Linda.

– Vad trevligt då, sa Maj-Britt.

– Ja kanske det, sa Linda.

– Då antar jag att du kommer bjuda in mig?, sa Maj-Britt.

– Naturligtvis, Fru Enochsson, välkommen in, sa Linda och gestikulerade överdrivet.

– Tack LINDA, sa Maj-Britt.

Hela syftet med besöket tycktes falla i bitar. Maj-Britt skulle ju rekognosera, kolla runt och se hur hon skulle gå till väga för att på bästa möjliga sätt avlägsna Linda Lovén från planetens yta. Istället hade den fräcka, unga, bystiga universitetsskökan redan hunnit locka in Maj-Britt i hemmet och bjuda henne på Singoalla och en kopp nykokt mellanrost.

– Jag vet varför du är här, sa Linda samtidigt som hon höjde sin kopp.

– Jaså minsann, sa Maj-Britt så snipigt hon bara kunde, och sörplade kaffespillet från sitt fat. Och varför är jag här då?

– Därför att du vill lära känna dig själv, din man, och – förlåt – mig, sa hon medan hon lutade sig fram och gestikulerade med händerna mot sin bringa så att armbanden klirrade. Du behöver ett avslut. Closure.

– Jaså!?, fnyste Maj-Britt hånleende och hårdvinklade lillfingret när hon förde koppen till de rödmålade snipläpparna. Lite sent för det kanske?

– Nja, sade Linda. Jag tror att det är sent, men inte för sent. Jag har en del jag skulle vilja berätta för dig.

5.

Linda dukade ut fikat och sträckte fram sin välmanikerade hand till den skeptiska kvinnan mittemot henne. Maj-Britt ryckte till, inte helt oberättigat.

– Kom, sa Linda, jag ska visa dig en sak.

– Vad då?, frågade Maj-Britt, som började bli ganska less på hela sejouren hos hennes fruktade men smärtsamt tillmötesgående nemesis.

– Kom bara.

Hon ledde in Maj-Britt i vardagsrummet och nedför spiraltrappan till källarplanet. En besynnerlig doft spred sig, en odör av svettig lök. Linda Lovén andades demonstrativt och ljudligt in genom näsan med slutna ögon och sträckte på sig irriterande hurtigt.

– Känner du, Maj-Britt? Är det inte underbart? Va?

– Vad håller du på med? Ska vi till köket eller, är det någon som lagar mat? Är Roger här eller vad fan är det frågan om?

– Ta det lugnt bara. Du, vad har Roger berättat egentligen? Ja, om mig, om oss, om vårt lilla … projekt?

– Ja inte mycket, men jag kan nog dra mina egna jävla slutsatser själv tack så mycket, snäste Maj-Britt djärvt. Armarna korsades, blicken flackade.

– Men Maj-Britt, lugnade Linda. Jag och Roger har aldrig rört varandra, vi har inte alls den typen av relation. Det vill jag att du ska veta. Det är inte sex det här handlar om, fattar du inte det? Det här handlar om större saker än så!

Vår målmedvetna men högst förvirrade hjältinna följde Linda Lovén med bultande hjärta och intensiv bekymmersrynka mellan ögonen. Hon var utom fattning, och hade absolut ingen aning om vad hon kunde vänta sig på andra sidan av den reglade träporten rakt framför henne i källarkorridoren. Lökdoften hade nu ersatts av en stank som påminde om ett koncentrat av grekisk armhåla efter en solvarm brottningsfestival, och Maj-Britt höll för näsan, samtidigt som hennes ögon började tåras.

6.

Synen som mötte henne när Linda sakta och illmarigt gläntade på porten var bisarr, ofattbar, surrealistisk. Maj-Britt släppte taget om munnen, som nu stod på vid gavel under den stanktärda näsan och de rinnande, rödsprängda ögonen. Framför henne, i ett stort rum fullkomligt täckt av ömsom stekt, ömsom rå lök från golv till tak, hängde Roger. Hennes Roger. Hans fyra lemmar var hopknutna i ett tjockt rep från taket, och han hängde naken och dinglade likt ett hängmörat kadaver, blöt av svett och stekflott, med blekfeta bilringar som slogs om att hänga ut längs sidorna på honom.

– Nej men hej älskling, yppade han glatt och hostade till, de tjocka revisorsglasögonen immiga och aningen på sniskan. Har du äntligen kommit?

– Nämengud… flämtade Maj-Britt och såg sig omkring i rummet, samtidigt som munnen åter täcktes av hennes högra hand.

– Hur har du haft det? Frågade Roger med vän stämma. Jag är ledsen att jag stack så fort, men jag var tvungen helt enkelt. Linda har väl berättat?

– Ja, nej, det har hon väl inte. Men jag skulle gärna vilja veta vad FAN det är som försiggår här, sa hon, och märkte att hennes höga stämma sprack en aning av frustrationen över att ha tappat all kontroll över situationen. Den gälla frågan ebbade dock ut, och ersattes av en tjock, tryckt tystnad.

– Jo du förstår, sa Linda empatiskt och lade armen om Maj-Britt. Roger och jag är, som du kanske vet, väldigt religiösa människor. Och vi bekänner oss till en tro som tydligt förkunnar budskapet om kärlek och teorin om reinkarnation. Roger kom till mig i våras efter att han fick sitt hjärtflimmer på flygplatsen i Amsterdam. Han behövde hjälp, det var tydligt. Han sökte liv – evigt liv. På samma sätt som du och jag, men med en större angelägenhet, eftersom han kände att tiden var på väg att rinna ifrån honom. Roger har gjort mycket orätt i sitt liv, och han insåg att det var dags att sona.

Maj-Britt Enochsson blängde tyst och förhållandevis sansat på Linda Lovén, medan hon i ögonvrån skymtade sin make som dinglande försökte fånga hennes blick med en uppochnedvänd kärleksfullhet, omgärdad av intensiva mängder gul lök. Linda fortsatte:

– Det finns ingen universallösning för reinkarnationen, utan Profeten skriver ut ett recept till varje troende människa som önskar det. I Rogers fall innefattar detta ett antal steg. Först ska han hängmöras med gul lök i åtta veckor, vilket naturligtvis också innebär en strikt lökdiet. Sen blir det en rask fyra dagars marinad i rödvin, oxfond och lagerblad. Därefter kommer han att stoppas med chilifrukt, vitlök och färska örter, samtidigt som han griljeras på svag värme i tretton dygn insmord i smör, svartpeppar och timjan. Hans stolta ögonblick kommer att inträffa sent i oktober, då jag, Profeten och hans åtta lärjungar kommer att bjuda på Roger under vårt internationella konvent i Kristinehamn. Han kommer att serveras med dillpotatis, rostade rotfrukter och en kall senapssås. Sista måltiden, kan man säga! Linda fnissade till, och Maj-Britt trodde inte sina öron.

– Tänkte ni alltså … äta UPP Roger?

– Ja naturligtvis, skrattade Linda och bet sig sensuellt i underläppen.

– Och exakt hur ska detta hjälpa honom få ett evigt liv?

– Enligt Profetens heliga skrifter är det här det enda sättet, förklarade Linda. Roger har redan berättat om allt han gjort fel i sitt liv, dels mot dig, men även mot sin familj och mot andra människor. På det här sättet kommer han att kunna betala för sina brott på ett för alla fulländat sätt. Baserat på vad jag hört honom berätta kan jag inte tänka mig att Roger kommer återfödas som något högre än … ja, säg ett bältdjur eller något liknande.

– Jag hoppas på något lite roligare, kanske en mård eller varan, flämtade Roger sakligt från sin stinkande repvagga.

– Men vad vill ni ha mig till i allt det här?, frågade Maj-Britt befogat.

– Jo, sa Linda, för att magin ska träda i kraft krävs det att någon mycket närstående ger sin välsignelse.

– Ja … personligen klarar jag faktiskt inte av att se honom mer, sa Maj-Britt kallt, och såg Linda i ögonen för första gången. Så visst, ni har min välsignelse. Lät er väl smaka. Hon gjorde sig redo att lämna rummet.

– Utmärkt! utbrast Linda leende, vänta ett tag bara!

Hon försvann snabbt in bakom en annan dörr i korridoren. Maj-Britt stod med armarna i kors och såg på sin unkna make med blandat förakt och empati inför hans öde.

– Vad fan Roger… vad är det egentligen du håller på med? sa hon, inte aggressivt, men besviket, som en mor som tagit sitt tonåriga barn på bar gärning med sin första cigg.

– Jag är ledsen älskling, flämtade Roger. Jag var tvungen att göra det här. Jag har orsakat alldeles för mycket lidande här i världen. Nu vill jag lida själv i all evighet.

– Men om du nu blir en jävla… mård eller vad det nu är du hoppas på – vad är det som är så farligt med det då? Då slipper du ju alla bekymmer, och kan springa fritt?

– Nja, det är mer sinnrikt ordnat än så faktiskt, fortsatte Roger och blev nästan byråkratisk i tonen. Reinkarnationen står hela tiden i relation till mitt liv som människa, och blir jag till exempel en mård, skulle jag förmodligen bli en rätt värdelös sådan. En svag, halt, kastrerad och skabbig liten mård utan vare sig mål eller mening, som snabbt skulle frysas ut av flocken och förr eller senare slitas i stycken av en jakthund, grävling eller varför inte en tysk långtradare? Därefter skulle min undermåliga mårdtillvaro överföras på min nästa situation, så att jag skulle kunna återfödas på nytt som en fullkomligt urusel… kackerlacka eller något liknande.

– Och få hänga med dina polare i en bungalow i Spanien där ni jävlas med människor och dricker spillda drinkar under baren?

– Nja, jag skulle förmodligen även i den situationen bli en relativt klen och långsam kackerlacka, utan flocktillhörighet och fortplantningsorgan, och baserat på mitt misslyckande som mård, skulle jag troligtvis hamna i en rysk rivningskåk, där jag fick slåss med råttorna om hiv-smittade kanyler, nedslagna pundare och torkad korpspillning. Så var inte orolig, Maj-Britt – jag kommer garanterat att ha det helt förjävligt, sa han och log kärleksfullt.

– Så bra då, suckade hon och himlade med ögonen, just som Linda återkom från sitt letande med en träkolv skymtandes i famnen.

– Här Maj-Britt, kvittrade hon entusiastiskt och räckte fram vad som syntes vara en väl använd fyrkantig köttklubba i trä, varje sida prydd med vassa små träpyramider, svagt röda av gammalt intorkat blod.

– Allt du behöver göra nu är att ta den här klubban och möra honom ordentligt, så att porerna tar upp mest möjligt av löken, och så att den resterande marinadtiden blir effektiv. Det är också en viktig del av den helande tillagningsprocessen, att någon närstående så att säga skjutsar en vidare. Lycka till! Det är säkert skönt för dig också att få ut lite instängda känslor.

Maj-Britt tittade fundersamt på köttklubban och kände fram och tillbaka på dess spetsar, som snart skulle komma att spräcka igenom Rogers svinrosa flottiga hud. Hon såg framför sig hans fastnade blodiga hårtestar, hur tänderna ramlade ur hans dumma jävla leende, och hur illa det skulle svida när hon efteråt gned in hans öppna sår med rå lök.
Resolut fattade hon greppet om klubban och tog ett steg i riktning mot hennes marinerande man.

– Tack älskling, hann Roger väsa innan Maj-Britt svingade sitt första slag med köttklubban och knäckte näsbenet på honom med en ljudlig snärt. Blodet strilade långsamt ner på den stinkande lökmattan och färgade den klädsamt rosa.

Kommentar:
Den här texten skrevs hösten 2007 och har aldrig tidigare publicerats. Den har dock redigerats ytterst försiktigt från sitt ursprung – bland annat hette hjältinnan Britt-Marie tidigare, men Fredrik Backman ”snodde” det namnet till sin bok 2014. I tio års tid har jag funderat på om historien ska få fortsätta på något sätt, men jag har aldrig landat i en lösning som känts tillräckligt inspirerande. Så nu blev det så här!