Den distinkta lukten av mögel genomborrade luftvägarna när han i vanlig ordning kröp ner under 1800-talsvillans husgrund i kvällens mörker. Fukt, jord, gräs, bråte och förruttnelse präglade luften i den vidsträckta underjordiska salen med stampålar som likt pelare i en balsal omgärdade de flagranta gästerna. I det här fallet var det snarare döda gnagare, fuktälskande insekter och gamla bollar som förmodligen dragits dit av katter eller grävlingar en gång i tiden.

Här hade Mårten sin egen hörna. Han hade inrett den så tillmötesgående som det var fysiskt möjligt under en husgrund byggd innan dagens komplexa regelverk för detta existerade. Han hade successivt samlat ihop filtar, kuddar, begagnade matlådor, ett par Ikea-påsar och en mycket tjusig frysväska i frigolit som han faktiskt förvarade kalla öl i då och då.

Att lämna samhällets radar och bosätta sig rakt under den familj som en gång förlorat honom kunde möjligen tyckas oortodoxt i en tid då hans färd kunnat sluta nästa var som helst. Dödförklarad i en mystisk flygplansolycka över Anderna lyckades han undkomma sina finansiella indrivare som blivit all mer aggressiva i sin retorik. Han dog för sin familj helt enkelt. Eller lät i alla fall omvärlden tro det.

Men den magnetiska och sällsynt maniska dragningskraften han fortfarande kände till sina barn och sin änka gjorde det till synes omöjligt för honom att leva någon annanstans i världen.

Han tyckte om de tidiga morgnarna, då han vaken låg och lyssnade till familjens köksstök ovanför honom. Han njöt av att höra småbråken, men fick förstås en klump i halsen när rösterna höjdes för mycket eller någon av dem grät på riktigt. Han fru Maria gjorde verkligen det bästa av situationen, det var han den förste att medge. Att uppfostra tre barn och underhålla en stor villa på egen hand samtidigt som man heltidsarbetar är ingen lätt sak, och det var därför Mårten hade sett det som sin ädla uppgift att underlätta deras liv på bästa möjliga sätt. Han såg sig själv som en vakande ängel.

Förmiddagarna längtade han till mest. När Maria och barnen till slut slog igen ytterdörren efter frukostkaos och morgonstress, lunkade Mårten upp med sin tvätthög, plockade fram extranyckeln som fortsatt huserade under den stora Toscana-krukan vid entrétrappan, och påbörjade sitt dagsverke.

Förutom att sköta sin egen hygien, sno åt sig en gedigen frukost och tvätta kläder obemärkt, kunde han läsa tidningar, kolla en stund på tv och använda datorn för att hålla sin aktieportfölj uppdaterad. Med ny identitet var det nämligen inte längre någon ekonomisk kris som gjorde att han levde bland råttorna − nej det var helt och hållet hans eget beslut, en vuxen mans självständiga val. Pengar hade han gömt undan, och dessa växte nu i olika fonder och aktieinnehav som så småningom skulle komma barnen tillgodo på något snillrikt sätt.

Nasdaq hade slutat gårdagen med en uppgång på 2,23 procent, vilket i runda slängar resulterade i att Mårten på pappret tjänat 187 000 kronor över natten. Han flinade nöjt där han läppjade på sin cappuccino och bet tag i en rostis med präst och marmelad. DN och DI låg utfläkta på soffbordet, precis som vanligt.

Han hade med tiden (fyra månader nu) blivit mästare på att inte bli upptäckt. Framförallt hade de tack och lov inte hunnit skaffa några vidare nära grannar, så han visste att de som eventuellt såg honom kring huset knappast skulle lägga näsan i blöt. De skulle se en man som sjukskriven från jobbet satt och drack sitt morgonkaffe och läste tidningen. Han kanske vabbade? Det kunde ju ligga ett magsjukt och kallsvettigt barn i soffan bredvid med en padda, och då vill man ju inte störa.

Han tog en lång dusch och tvagade sig grundligt.

Därefter var det dags för den skyddande ängeln att gå till jobbet. I enlighet med kylskåpsagendor och brevhögar förde han noggranna anteckningar över familjens alla förehavanden. Han följde noga Albins fotbollsserie, Märtas innebandyträningar och lille Edvins framsteg på förskolan. Betyg, omdömen och sjuklappar hade han koll på, liksom Marias kvällskurs i italienska då hennes syster Anna kom och satt barnvakt. Då doftade det pannkakor och glass om hela huset, och Mårten låg med ett flin och lyssnade på hur barnen fick vara uppe lite extra länge och busa med sin barnlösa (och fortfarande barnkära) moster.

På grund av Marias orubbliga stolthet vägrade hon flytta till något mindre och billigare, men som det spöke han trots allt var kunde han ändå bidra till hushållskassan på olika sätt. Han kunde sticka till ett par hundralappar i sparburken, han öppnade hotfulla inkassokrav och betalade dem från ett nyskapat konto som svårligen lät sig spåras. Det hade till och med hänt att han slängde in en tvätt som han därefter torktumlade och lade in i byrålådorna på respektive rum i fint vikta högar. Han kunde fylla på mjölkpaketet, köpa nya ägg och fixa till skidbacken på osten.

Maria märkte aldrig något. I ett hus fullt av skolbarnskaos och ekonomiskt mörker var det ingen som märkte ifall diskmaskinen på ett magiskt sätt hade fyllts och tömts igen. Han ville ändå tro att hennes vardag blev något mer dräglig, för han hörde barnen allt oftare skratta, och Maria allt mer sällan skrika på dem. Han kände till vänskapsvisiter, läkarbesök och pizzaleveranser. Faktum är att han förde anteckningar även över stämningen i huset. Var de lyckligare utan honom? Nej, det visade inte hans statistik, men däremot kunde han konstatera att deras liv gått vidare ganska snabbt efter hans frånfälle. Och det får man väl egentligen vara tacksam över.

Vad han däremot kunde störa sig på en aning var de allt längre telefonsamtal som dök upp på telefonräkningen. ”Okänt nummer” 47 minuter, 22 minuter, 56 minuter. Hela kvällar kunde Maria plötsligt prata i telefon, något hon aldrig gjorde tidigare. Hon och Anna kommunicerade främst via sms, så det var ett nytt mönster. Och det var inte bara telefonsamtalen i sig, utan även sättet hon genomförde dem på. Han hörde inte vad hon sa, men han kunde höra att hon skrattade på ett sätt som kändes … främmande. Hon kunde viska, det hörde han också. Ibland korkade hon upp en flaska vin under själva samtalet och gick kanske barfota där uppe med ett stort glas rött, omgärdad av barnens snarkningar. Mårten hade utvecklat en livlig fantasi. Nu höll han dessutom på att utveckla en brinnande svartsjuka. Som han hade ställt upp!

Så föll det sig att han slutligen fick en möjlighet att agera.

Vid Marias dator satt en liten, rosa post-it-lapp. Förutom hennes sedvanliga klotter i form av blommor och stjärnor hade hon den här gången skrivit orden MIDDAG. NIKLAS. FREDAG. Veckodagen var till och med understruken två gånger, som att det verkligen var en dag med vida signifikans. Som att hon knappt kunde bärga sig.

Mårten kände hur den svarta vrede (som han tidigare om åren sporadiskt kunde drabbas av omgärdad av gin-ångor) förökade sig hastigt i hans blodomlopp. Öronen blev varma, blicken stirrig. Käkarna knakade. Han hade helt förbisett det här scenariot – att Maria skulle hitta en ny man var inte en del av planen.

Sedan han snubblade på den ödesdigra lappen på måndagen krackelerade hans i övrigt ordnade tillvaro betydligt. Sömnen blev ytlig och kallsvettig, han blev mindre aktsam i sina göromål i huset och hygienen blev lidande. Till slut såg han ut som han kände sig – smutsig, svettig och med ansiktet förvridet av en tilltagande vrede.

Istället för att leka ängel blev Mårten under veckan nu ett ondskefullt spöke. Han gömde räkningar, kladdade marmelad under träbordet, lämnade bromsspår i toaletten, hämtade hem ett par snaskiga trojaner till den allmänna husdatorn och stal hennes finaste underkläder – allt ackompanjerat av en mustig pilsnerdimma. Han övervägde till och med att lämna en tom ölburk framme på diskbänken för att sätta igång bråk i hemmet – barnen hade knappast fått smaka på alkohol ännu, men Märta skulle snart fylla 13 och kunde nog snart börja smyga med både öl och cigaretter. Han släppte den tanken till slut.

Fredagen utvecklades i ännu en oroväckande riktning. Hans svägerska Anna kom förbi efter skolan och hämtade barnen under glada skratt och löften om tacos och lösgodis. Mårten insåg att det var på allvar – Maria hade en regelrätt hemmadejt i antågande. När hon en stund senare lämnade huset, förmodligen för att gå till affären och handla skaldjur, kanske en härlig sallad, något gott bröd? – agerade Mårten snabbt, utan att tänka. Hans annars så välordnade och sobra intellekt hade grumlats av alkoholen. Sedan i onsdags hade han gått över på starkare saker, och halvdruckna whisky-, gin- och vodkaflaskor låg utströdda under husgrunden i vad som alltmer liknade en regelrätt uteliggares sjaskiga kvart.

Det var också en uteliggares luggslitna och oborstade siluett som raskt kilade upp på husets övervåning. Mårten letade febrigt efter tecken på hur kvällen kunde tänkas fortlöpa, då han hörde ytterdörren öppnas. Han hörde henne ropa ”tack tack!” och stänga dörren, slänga nycklarna på hallbordet. Hon hade bara hämtat en färdig matkasse från delin på hörnet! Mårten rörde sig så ljudlöst han kunde bland kläder, tidningar och försökte undvika att trampa på någon av alla leksaker som låg på golvet. Maria stoppade in varorna i kylskåpet, korkade upp en flaska rött och hällde upp ett glas med ett behagligt och välbekant kluckande. Han hörde hur hon gick in i vardagsrummet och satte på en av jazzskivorna som han själv hade köpt en gång i tiden och vars toner hade blivit synonymt med kvällar av god mat, en mjuk vinfylla och eventuellt lite fumligt sex. Nu skar saxofonen som en kniv i hans spritstinna hjärta.

När han hörde hennes barfotafötter ta de första stegen på trappan, smet han in i garderoben i hennes sovrum. Svetten rann nerför hans smutsiga ansikte, och han försökte andas genom näsan för att inte spritångorna skulle avslöja honom. Men egentligen hade han nästan slutat bry sig om vad som hände, visste bara att något måste göras. Han fingrade på den rostiga kniv han stoppat innanför bältet, kniven han till vardags använde för att äta ost och bröd i sitt egendomliga hus under huset.

Han såg sin förväntansfulla änka gnolande byta om genom garderobens minimala springor. Han var frestad att öppna dörren och smeka henne över axlarna och ner längs skuldrorna, men insåg till och med i sitt miserabla tillstånd att det förmodligen inte skulle uppskattas. Däremot smålog han över att se henne allt mer irriterat leta efter sina favoritunderkläder som han nogsamt rivit sönder och spolat ner i toaletten dagen innan. Hon blev fin ändå tyckte han, i ett par svarta saker med spets som han inte noterat tidigare. Plötsligt ringde det på dörren, och hennes rörelser blev allt snabbare, samtidigt som hon brast ut i ett stort leende. Hon tog en stor klunk av vinet, sen ropade hon: ”kom in! Jag ska bara ta på mig en klänning!”.

Mårten frös till is när han insåg var han stod. Kvällens huvudperson Niklas stängde dörren om sig på nedervåningen och vankade nyfiket in i vardagsrummet. ”Vad fint du har det!” ropade han upp.

Mårten blundade hårt medan knoppen till garderobsdörren sakta vreds om. Huvudet dunkade. Handen kramade kniven. Ljusstrimmor föll över hans fårade ansikte.