– Det måste väl ändå finnas någonting man kan göra?
Hans tonfall var så trött att inte ens han själv trodde på att det fanns något att göra.
– Jag beklagar verkligen. Ni ska få vara i fred nu, svarade sköterskan och smög hukande ut ur rummet med en bister min. Hon hade tydligen redan tänt ett litet värmeljus på nattduksbordet och ansåg möjligen att hennes arbete var slutfört.
Vad skulle hon göra sen? Skakade hon av sig den obehagliga känslan av död och gick in till sitt omklädningsrum, visslade till Rix FM medan hon lade på mascara, hummade när läppglanset slafsades på? Hade hon kanske bestämt träff med ”tjejgänget” nere på stan, skulle de ut och äta gott och dansa fumligt till goa bitar och svettiga gubbhänder, stärkta av stöl, snaps och strömming? Eller bar hon med sig döden hem genom snöblandat regn, in på Coop, ända upp i tv-soffan? Tänkte hon på döende gamla gubbar när hon tog ett fotbad och lite parmesan, eller kunde hon stänga av minnet av dagen, varje dag?