Avsked

– Det måste väl ändå finnas någonting man kan göra?

Hans tonfall var så trött att inte ens han själv trodde på att det fanns något att göra.

– Jag beklagar verkligen. Ni ska få vara i fred nu, svarade sköterskan och smög hukande ut ur rummet med en bister min. Hon hade tydligen redan tänt ett litet värmeljus på nattduksbordet och ansåg möjligen att hennes arbete var slutfört.

Vad skulle hon göra sen? Skakade hon av sig den obehagliga känslan av död och gick in till sitt omklädningsrum, visslade till Rix FM medan hon lade på mascara, hummade när läppglanset slafsades på? Hade hon kanske bestämt träff med ”tjejgänget” nere på stan, skulle de ut och äta gott och dansa fumligt till goa bitar och svettiga gubbhänder, stärkta av stöl, snaps och strömming? Eller bar hon med sig döden hem genom snöblandat regn, in på Coop, ända upp i tv-soffan? Tänkte hon på döende gamla gubbar när hon tog ett fotbad och lite parmesan, eller kunde hon stänga av minnet av dagen, varje dag?

Anders såg på klockan och hoppade till av ännu en skräckinjagande hostattack från sin döende far. Han hade nästan glömt bort honom. Den väsande, rossliga andhämtningen hade blivit en del av rytmen i rummet. Nu tycktes faderns kropp också mer spänstig – eller, den krumbuktade sig i alla fall mer under det tunna täcket och tunga filten. Möjligen var det bara kramper, en sista fysisk ansträngning i ett liv fullt av mödor.

Hans tarmcancer syntes nästan, som ett monster åt det sig fram under nattlinnet och tog sig in i hans kropp allt mer. Åldringens ögon var nu uppspärrade i skräck, utan att se på något särskilt. Det var ondskan som slutligen hade tagit över, påhejad av en historia som innefattade allt starkare piller nedsköljda med allt starkare sprit.

Anders satte sig bredvid sin fars huvudända och tog tafatt hans torra, kalla hand i sin. Den döende mannen såg inte heller nu på sin son, möjligen var han redan förlorad till vargarna, möjligen kämpade han emot. Eller välkomnade han döden och vandrade självsäkert mot det omtalade ljuset i tunneln?

Spasmerna blev allt svagare och andningsuppehållen allt längre. I ögonen fanns lika delar skräck, förvåning och tomhet, en blick som skrämde. Kände han värmen från sin sons hand? Visste han att han kunde dö i frid just nu, när han hade besök?

Efter några minuters vånda såg Anders förfärat hur ett rosslande andetag inte efterföljdes av vare sig utandning eller hostattack. Huvudet var tillbakalutat, ögonen vidöppna liksom munnen.

– Hejdå pappa, sa Anders, eftersom han kände att han borde säga någonting. Kanske väntade han sig att något mer skulle hända. Att döden var dramatisk?

Egentligen var det något fantastiskt som just inträffat – Georg fick lämna jordelivet med sin närmaste familj närvarande i rummet. Anders väntade med att göra något. Han lät tystnaden ta över. Efter en stund kom även tomheten och ensamheten. Det var ingen cancersjuk, alkoholiserad stofil som låg där och dog – det var hans egen pappa, som med värme guidat honom åtminstone genom livets första viktiga delar, innan han blev alltmer fången i spritdimmorna. Anders kände tårarna falla svalkande nerför de varma kinderna. Det var första gången han någonsin gråtit i vuxen ålder. Känslan var lika delar hopplös och förlösande. Efter en stund samlade han sig, torkade av ansiktet med en servett och andades djupt.

Han öppnade dörren, gick rakryggad nerför den dunkla korridoren och knackade på sköterskeexpeditionens fönster.

– Vi är klara nu.

Släpp ut Amöba i världen!